Tankar kring kärnkraftsutbyggnad och övrig samhällsbyggnad

Jag har tagit del av insändare för och emot kärnkraften och även sett hur stora problem man haft med det konkreta byggprojektet i Olkiluoto. Det har fått mig att fundera lite över hur vi bygger upp infrastrukturen i vårt land och även om det är effektivt att använda den europeiska marknaden till att konkurrensutsätta stora och viktiga projekt.

När vi tagit ett beslut om att bygga ut kärnkraften så är det ett politiskt ställningstagande om att den formen av energin behövs för våra industrier och även för vår levnadsstandard i landet. Jag kan direkt meddela att jag hör till den delen av befolkningen som är barnsligt förtjust i alla maskiner och sånt som gör livet lättare, så länge de fungerar alltså! Men det som händer i verkställandet av beslutet och när vi ser på hur stora problem som nu finns i byggandet av Olkiluoto så stämmer nog till eftertanke, var gick det snett?

 

Kan det vara så att det inte är så smart att utlokalisera den statliga verksamheten och infrastrukturen till de privata och utländska bolagen? Ett så stort och viktigt projekt som ett kärnkraftsbygge anser jag att borde byggas helt av inhemska krafter och kunskap. Finns inte kunskapen så ska man anlita utifrån men i så liten grad som möjligt. Det är vi som ska bo nära kärnkraftverket och det är våra barn som ska ta hand om det i framtiden. Kan vi lita på att utländska bolag med ett eget vinstintresse bygger det så som vi verkligen vill ha det och som är anpassat till det finländska förhållanden som råder i vårt land. Ja, det borde våra beslutsfattare och ansvariga för bygget kunna garantera. Men verkligheten har ju visat åt oss att det gick snett redan i gjutningsskedet i Olkiluoto. Idag är bygget redan över fem år försenat och vi har det ännu inte färdigt. Låter det förtroendeingivande?

 

Om jag gör ett försök att sätta mig i det byggande bolagets ställe. Man har gett en offert och vunnit en upphandling, man har varit förmånligast och uppfyllt kvalitetskriterierna. Då det kommer till verkställandet så börjar dock felen uppstå, vems är felen; byggaren eller byggherrens? Diskussioner och förhandlingar kommer in i bilden och för varje kostnadsökning så kommer man längre och längre ifrån den beräknade vinsten som man hade tänkt sig för projektet. Kanske man försöker ta in det på andra projekt, kanske man försöker göra andra saker billigare eller kanske man prutar lite över hela linjen för att uppnå ett godtagbart resultat. 

 

Nu kommer då mitt tankehopp över till det övriga samhällsbyggandet vårt land. Är det så bra att ta in företag på byggnation av infrastruktur och samhällsfunktioner? Funderingarna går till de reformer som planeras i vårt land. Social- och hälsovården ska reformeras och sammanslås och upphandling av tjänster ska göras. Upphandlingsförfarande ska ske med jämna mellanrum och det betyder att kommunerna måste sätta sin organisation i sådant skick att vi kan konkurrera med den privata marknaden. 

Är det så lyckat att konkurrensutsätta den kommunala basstrukturen? Jag kan tänka mig att här finns det läsare som tycker både det ena och det andra om den kommunala servicen, men blir den så bättre av att vi får utländska bolag som sköter den åt oss? Förr i världen fäste man stor vikt vid att vara självständig och i så stor grad som möjligt även självförsörjande. Idag pratar ingen mera om det, möjligen då vår försvarsminister. 

 

Jag försöker tänka tanken vidare att vi faktiskt utlokaliserar åldringsvården som exempel till ett privat bolag. Det betyder troligen än en gång att det bolag som kan sälja dessa tjänster till det förmånligaste priset och garantera en viss miniminivå på kvaliteten får avtalet. Men vad händer med kommunernas fastigheter och personal? Bolaget behöver utrymmen och kan säkert hyra både personal och utrymmen av kommunen, men hur ska vinsterna uppstå? Effektivitetsvinster brukar vara ett fint ord, men betyder inte det i verkligheten att mindre händer ska göra mera? Vad händer när ”Olkiluotoeffekten” kommer in i bilden? Det vill säga när våra gamla blir för dyra jämfört med den offert som inlämnats på servicen. Företagaren ser sina vinster gå upp i rök när enhetskostnaderna stiger och då måste man jämna ut det på någonting annat. I värsta fall kanske bolaget går i konkurs... hur gör vi då?

 

Lika lite som jag vill ha utländska företag som bygger ut kärnkraften i vårt land eller bygger upp vår försvarsmakt så lika lite vill jag ha bolag utifrån som sköter om min mamma.

Till den delen så skulle jag efterlysa lite gammeldags tänkande även idag. Är det sunt att tillämpa en konkurrensutsättning av samhällsfunktioner?  Kanske vi nog borde vara självförsörjande på det och ta tillvara den inhemska kunskap som finns i landet i första hand. Likadant är det med den kommunala infrastrukturen i landet; lite mera självförsörjning tack och lite mindre centralstyrning uppifrån!