Blogg

• 23.04.2015 13:37

  Min tid som vanlig kommuninvånare :)

  Efter att min tid som kommundirektör i Vörå avslutades per den 27.3.2015 så njuter jag av tiden som kommuninvånare för fullt. I detta ingår att kunna ha egna funderingar om vad som tilldrar sig i världen och kanske kunna publicera en del av tankarna som helt egna. Kanske till er läsares förnöjsamhet eller förtret, men jag hoppas att ni som tar er tid att följa med mina blogginlägg gör det för att ni uppskattar att ta del av dem också. I annat fall så kan man ju också sluta läsa :)

  Igår den 22.4 så var utredningsman Jan-Erik Enestam till Karvsor skola för att berätta om den samgångsutredning som gjorts här i Vasaregionen. Som ett svältfött politiskt djur slukade jag i mig informationen och antecknade under föredragets gång saker som jag tyckte verkade oklara eller som jag själv inte uppfattade riktigt meningen med. Jag hade ju uppfattat att tågordningen var att vi istället för att börja med kaffe, så skulle vi ta presentationen först, sedan kaffe och därefter en fri diskussion tillsammans. Ja, det hade tydligen strulat till sig med bullaleveransen så att det blev för de raska köksfrivilliga att hoppa iväg till närmaste inköpsställe och fixa lite "reservdopp" vilket de gjorde och kaffet var väl värt att vänta på !

  Utredningsarbetet, har ju gått ut på att ge underlag för ett politiskt beslut om att slå ihop städer/kommuner från Kristinestad i söder till Vörå i norr, 10 stycken ska bli en enda stor och fin. Detta som svar på de tre megatrenderna; konkurrenskraft till regionen, befolkningsstrukturen samt ekonomin. 

  Regionens konkurrenskraft är idag redan mycket stark, vi har en mycket framgångsrik region som är en av de få i landet som tar in ett exportöverskott. Vi har en befolkning som växer och vi har ett mångkulturellt samhälle som garanterar fortsatt framgång på exportmarknaden. Kan det bli bättre? Jo, jag hör till de som anser att Vasaregionen blivit mycket styvmoderligt behandlad i statliga sammanhang och fått enbart njugga andelar av olika bidrag och projekt. Här är våra vägar ett fruktansvärt exempel på hur infrastrukturen faller samman på grund av för små anslag. Erkännas kan att vi nog inte har varit de allra bästa för att lobba för våra behov heller, oftast har vi haft en eller två personer som varit till korridorerna och talat för sin egen sjuka mor. Men man kanske inte heller behöver vara så extrem som jag själv en gång i tiden var då jag tyckte att Österbottens Förbunds Brysselkontor borde flyttas till Helsingfors istället ;)  

  Men efter riksdagsvalsresultatet så har vi en ny energisk talesman för vår region. Jag tycker att han redan i sitt kampanjarbete har lyckats lyfta regionen, bland annat såg jag honom i en energisk tv debatt där han verkligen lyckades mycket bra. Jag hoppas verkligen att han kommer snabbt in i riksdagsarbetet och kan även där skapa många goda nätverk av medhjälpare för vår regions bästa.

  Befolkningen torde vara lika oberoende om det är en eller tio kommuner. Ekonomin likaså, åtminstone så länge som man inte förändrar i strukturerna. En definintion på närservice kastades fram, dvs närservice är då man kan nå servicen inom 15 minuter. Här påstods då att det finns överlappningar inom hvc, eftersom dessa hälsostationer finns närmare än 15 minuter från varandra. Intresseklubben antecknar :)  Jag har ju förstått att på olika ställen är det nog de stationer som är i utkanten av centran som ligger i farozonen och därifrån brukar folk ha rätt långt in till centrum, men jag kan ha fel!

  Fullmäktige i de olika städerna/kommunerna skall nu ta ställning till utredningen i juni och från utredningsmannahållet så hoppas man att man inte skulle stänga dörren utan glänta lite och gå till förhandlingsbordet. Endast efter förhandlingarna kan man ge exaktare innehåll för hur den egna kommunen skulle utveckas i helheten.

  Frågorna och diskussionen efter kaffet rörde sig om hur de andra kommunerna diskuterat kring ärendet och huruvida man kunde spå något om kommande regeringsförhandlingar på basen av valresultatet. Men konstaterades fort vara en diskussion för inbördes beundran, vem som beundrade vem framgick inte men jag kände att den inte direkt var ömsesidig. Lite svårt att hålla diskussionen utanför politiker när majoriteten består av dessa. Själv saknade jag kanske en redogörelse hur man tänker i just min kommun inför de beslut som ska fattas av dessa politiker kring frågan inom kort. Som ett led i en politisk process så hade det varit av stort intresse för mig som kommuninvånare att höra hur de folkvalda har tänkt inför beslutet, innan det är färdigt fattat.

   

   

• 12.04.2015 21:27

  Lyckorus :)

  Mitt tidigare inlägg var fullt av spänning och det val som jag då väntade på har nu avgjorts till min fördel denna gång. Jag kommer att minnas onsdagskvällen den 8.4 för evigt! Jag hade hittat på yle webben deras liveblogg från fullmäktigemötet i Korsnäs. På föredragningslistan fanns inte många andra ärenden än de formella och sedan valet av kommundirektör för Korsnäs kommun. Proceduren för valet räknades upp och jag hade förberett mig för en rysare i flera delar, så när den första omgångens röster utföll till min fördel och textraden kom upp på webbsidan att "Båssar är vald" så stirrade jag länge på raden utan att förstå att det var sant. Sedan studsade jag runt i en glädjekrigsdans runt vardagsrummet som jag hoppas att inte hördes i hela nejden :) 

  Och söta öde vilka dagar som följde på detta! Gratulationer strömmade in och blommor och kramar i massor, ja en sådan kollektiv glädje får mig att känna mig mycket lyckligt lottad som har er alla underbara mänskor runtom mig! Men nu blev det plötsligt full rulle och jag fick nog plocka fram kalendern igen och börja skriva upp var jag ska vara nu :)

  Det enda som lite smärtar är att inte de övriga kandidaterna fick uppleva samma lyckorus, de hade de varit väl värda också. Så här i efterhand kanske jag vågar skriva ut att dessa medkandidater gav ett mycket trevligt och kompetent intryck, vi träffades som kortast efter att vi alla var kallade på intervju och skulle fotograferas. Så jag får nog tacka er för en god och schysst kamp!

  Dagarna har efter det bara rusat iväg igen och jag har blivit utfrågad och fotograferad i olika sammanhang. De omtalade hästarna och deras placering har nu avbildats och förevigats och så sent som idag var Polly och jag och försökte ge en harmonisk bild av oss. Dagen som sådan var inte den bästa tänkbara, efter två dagra med regn och rusk och snö så var det inte tillrådligt att släppa ut de fyrbenta vännerna i den vanliga hagen. Den vanliga hagen bestod nämligen av 30 cm lervälling som gav mina Nokia stövlar en rejäl kamp. Jag hann redan börja fundera på att bara ta ut foten och se om man kunde få köpa en vänsterstövel någonstans på findit, när det suckade till i gyttjan och jag kunde rädda både fot och stövel. Så jag ville nog inte att de fyrbenta vännerna skulle behöva stå och kämpa i den vällingen hela dagen! Istället kördes en traktor och skogskärra provisoriskt fram för att tillverka en tillfällig rast hage på stallsgården. 

  Så när fotografen dök upp jag fick lov att ta ut Polly nästan klättrandes över en traktor, som stog ställd för att hålla andra hästar på stallsplanen. Jag blev själv överraskad att hon så tryggt följde efter mig så nära traktorn, men den var ju inte igång. Samma häst hade dock bara för några kvällar sedan varit på väg ner i ett djupt dike med mig när en helt vanlig bil sakta kom emot oss på skogsvägen. Ja, mycket ska man prova på men jag ser med spänning fram emot att se hur just dessa bilder ser ut ;)

  I övrigt så har jag funderat ganska mycket på det praktiska, hur och var flytta och barn och djur och vem som ska landa var. Men jag har kommit till att det nog löser sig och vi har en sommar framför oss när vi kan lite testa oss fram.

   

   

   

• 07.04.2015 10:43

  Efter påsken kommer valen....

  Idag har jag en liten "efterpåsken" feelis. Det beror till största delen av att de två "vuxna" flickorna blev skjutsade, en till flygfältet och en till färjterminalen, och här hemma lämnade jag. Vädret i påsk här i Österbotten har kanske inte varit det bästa, men helgen har ändå varit helt underbar. Visserligen har jag ätit på tok för mycket godis och mat, men det är en ynnest att få samla sina nära och kära till en helgmåltid utan stress och måsten. Att få laga mat åt sina gäster i lugn och ro, få duka till bords och att som kock få se att maten smakar åt både stor som lite ger nog en tillfredsställelse och glädje i sig. Att sedan också få ta sig tid och njuta av varandras sällskap, att skoja och skratta tillsammans gör inte helgen sämre precis. Att det sedan blir lite råddigt och högljutt med hundar och ungar om vartannat, nån som blir snuvig och någon som får allergiattacker (blåmögelost passar visst inte åt alla fast den bara är i såsen) gör detsamma, känslan av att få vara tillsammans sitter kvar i mitt sinne som en strålande sol ändå :)

  Normalt brukar jag inte ha tid att reflekteras så mycket över sådana detaljer. Jag kan med lätt samvete erkänna att jag hör till den skaran av mänskor som anser att man ska ha fullt upp. Är det en imaginär bild eller en önskan av att vara behövd?  Ja, det kanske behövs en analys av en person med annan utbildning än den jag har för att ge svaret! Men när jag vandrade i skogen idag så slog det mig att jag nog har ett antal år på min nacke eftersom jag märker i hela mitt väsen att jag hänger upp mig på att arbete ger ett värde i sig. Jag hör till den generationen som växt upp med en pappa som arbetade hela sin yrkeskarriär inom Wärtsilä, som fick sjukpension i förtid och som dog innan han hann uppnå den egentliga pensionsåldern. Min mamma å sin sida jobbade ibland på två olika ställen samtidigt för att hålla sin barnaskara med mat och kläder och det där lilla extra ibland, som gladde oss alla. 

  Själv började jag redan i lågstadiet att plocka både liljenkonvaljer och bär, skörden transporterades med hjälp av cyklar den ca 3 kilometer långa sträckan in till torget i Vasa och såldes där till dagens pris. Förtjänsten placerades ofta i den närliggande byabytiken i Vapenbrödrabyn och smakade olidligt gott att förtära i gott sällskap. Varor som lämnade över kunde ges bort eller säljas billigt i hemmen. När hästintresset växt till sig ordentligt så började jag sitta barnvakt, kvällar eller helger och även på sommarlov. Då gick förtjänsten så gott som oavkortat till ridlektioner på Hubertus ridskola. Jag minns ännu tydligt hur glad jag var den sommaren som jag kunde vara fodervärd åt hästen Kolumna en hel månad, tack vare barnskötning två månader :) Nu hör jag också till den generationen som tycker att det här gjorde mig bara gott. Lite likadant som att jag lyser upp varje gång det är någon yngre person utanför min dörr som försöker sälja jultidningar eller nåt som de har tillverkat själva. Lika lycklig är jag över att ha en hobby och intresse som lär mig någonting nytt varje dag. Rent ekonomiskt är det en katastrof men jag ångrar inte en endaste ridlektion för det.

  Därför känner jag mig kanske lite malplacerad här hemma just nu. Visst har jag att göra varje dag, hästar kräver sin omskötsel och när solen tittar fram så är livet riktigt underbart. Men det är något som saknas mig. Tankarna irrar  lite planlöst omkring och jag funderar lite för mig själv om jag månne gjort fel som inte tvingat mina egna barn att fixa saker själva. Men lika lite som jag kunde bli uppfostrad som krigsbarn i Sverige, lika lite kan mina barn sätta sig på cykeln och cykla in till torget i Vasa. Vi är alla barn av vår egen tid och uppvuxna med den.  

  Förstå mig rätt nu, det är jätteskönt att få ta dagen som den kommer och kunna njuta av tillvaron utan att känna pressen av att prestera och att ha ogjorda saker som man kan ta med sig hem och fundera hela kvällarna på. Jag har ju haft förmånen att ha ett arbete som bundit upp mig på gott och ont 24/7. I och med tekniken så har det dessutom varit möjligt att ta dator och arbete med sig hem, att jobba på distans och med telfonen bredvid sig hela tiden och det tenderar nog att trigga upp stressnivån rätt bra. En balansgång mellan yrke och privatliv som jag tror att många med mig idag balanserar mellan och som ibland kräver sin tribut. 

  Men jag känner också ett otroligt sug och en saknad av att vara en del av kugghjulet som driver saker framåt hela tiden. Att känna djupt inom sig, att just såhär blir det nog en bra lösning för oss alla och att kunna jobba för att det förverkligas också. Jag försöker att motivera mig själv med att min kropp och själ har gjort sig förtjänt av detta och att jag kanske nog också kan lära mig någonting av detta. Ja, att ta vara på just denna dag idag och se till att även den får en mening och innehåll. 

  Sedan slår nostalgin till igen och jag funderar hur konstigt det kan bli när man satsat all tid och energi på sitt jobb. Nu när barnen är utflugna så sitter man här med tid och energi men inget arbete att hugga tänderna i. Så nu håller jag tummarna och spänner mig inför det stundande valet i Korsnäs. Får jag jobbet eller får någon av medtävlarna chansen. Jag tror att vi alla är lika nervösa idag och imorgon, men sedan tar ju spänningen slut och ett resultat kommer vi att få. Fram tills dess så kommer jag att faktiskt njuta av spänningen och det är inte en så tokig känsla det heller att ha lite fjärilar i magen en vacker vårdag!

• 05.04.2015 13:16

  Riksdagsvalet närmar sig och analyserna tätnar

  Det har varit några livliga påskdagar med mycket varierande innehåll. Då pratar jag innehåll med allt från kampanjarbete på skärtorsdagen till transportarbete när barnen ska hämtas från flyg och båt för att fira påsken i hemtrakterna, mera traditionellt matkaos och framförallt umgänge med både släkt och vänner. Idag har dagen varit lite lugnare och jag har gett mig tid att surfa runt på de olika nyhetssidorna för att läsa lite om vad som är på gång utanför min egen ytterdörr.

  Jag märker ganska snabbt att det är fler än jag som är intresserade av att fundera och analysera både partier och kandidater inför det riksdagsval som närmar sig. Men jag fastnar i en krönika om paritet med en egen opposition, skriven av Kenneth Myntti på Vasabladet och som jag sett skymta förbi i facebook nyhetsflödet hos många av vännerna. Inte så överraskande så har texten samlat många kommentarer både av partivänner som ovänner :)

  Själv tycker jag att krönikan är en del av verkligheten, men känner att den saknar en liten pusselbit som jag själv har funderat många gånger på under den riksdagsperiod som vi har bakom oss. Som minoritetsparti har sfp alltid ståtat med devisen att partiet har högt i tak och att alla blommor ska blomma för att samla möjligast många röster till det finlandssvenska partiet. Därför har jag under denna riksdagsperiod många gånger förundrat mig över hur slaviskt och hängivet partiet följt det regeringsprogram som man förhandlade sig till inför bildandet av regering. Då tänker jag på hur man propagerat för än den ena reformen efter den andra, när fotfolket frågar varför så kommer man förr eller senare till förklaringen: partiet behövs i regeringen och att allting skulle bli mycket värre om partiet inte är med i regeringen. Nu ska jag kanske flika in att jag också hör till dem som anser att sfp behöver sitta runt borden där viktiga samhällsbeslut fattas, så att inte det blir oklart för någon. Men då det gäller regeringsprogrammet så har få partier varit så utan opposition som sfp.

  Det här är nu en högst personlig reflektion som jag gjort under det reformarbete som pågått nu i snart tio års tid, sett ur ett kommunalt perspektiv. De övriga partierna har många gånger garderat sig med enskilda ledamöter som uttalat sig kritiskt eller mycket kritiskt mot än den överenskommelsen och än den andra. Samtidigt som sfp stått mycket enat bakom allt som kan definieras som någonting som hör till regeringsprogrammet. Lojaliteten har varit ett honnörsord för partiet, men har också lett till många besvikna och trötta gräsrötter. 

  Jag tror att man borde ha låtit enskilda ledamöter ha mer kritiska röster under resans gång, lite mera opposition inte bara i valrörelsen utan även i riksdagsarbetet. Risken är att man kanske har tappat lite understöd när man slaviskt har framfört ett budskap till fältet utan att ta till sig fältets budskap till riksdagen. Jag anser att ett samspel mellan gräsrötter och beslutsfattare är en av grundstenarna i vårt demokratiska samhälle. Att strunta i nåndera brukar inte sluta väl. Här har partiledaren en utmaning, en utmaning som jag tycker mig se att han i ett tidigt skede uppmärksammade och började bearbeta. Partiets kandidatnominering tycker jag också visar på det, åsikter finns och jag tror att i Vasaregionen kommer nya krafter att stimulera både beslutsfattandet och debatten i landet. 

  Lite som i matematikens deduktion kan jag konstatera att härav följer att jag tror att partiets chanser i stundande riksadagsval är bättre än vad vissa prognoser utlovar.

• 30.03.2015 18:58

  Då staten sparar åt kommunerna

  Jag har haft glädjen att vara med på ett flertal olika valdebatter och tillställningar den senaste tiden. Ja, det är en av fördelarna av att vara hemma på heltid, att man hinner med att besöka släkt och vänner och även olika tillställningar. En stor del av diskussionerna fokuserar på landets ekonomi. Är den hållbar? Hur ska vi få landets ekonomi på fötter igen?

  De flesta av kandidaterna som siktar på Granitborgen i Helsingfors, är sällsynt överens om att landets offentliga ekonomi bör förbättras. Sedan finns en räcka med olika förslag om vad som kunde göras och lika många välfärdsåtaganden som man värnar om och som man absolut ska ha kvar. På en tillställning så kastade man även fram färska uppgifter på hur mycket staten hade minskat på kommunernas åtaganden. Jag satt själv rätt tyst när detta kastades fram, men inom mig började en växande ilska pyra lite försiktigt. Jag hade velat höra vad man konkret avsåg när man kastar fram ett sådant påstående. Vilken uppgift har man tagit bort från kommunernas 530 lagstadgade uppgifter? 

  Tyvärr, blev tiden lite knapp men frågan maler vidare och dyker lite likt ett störande skavsår upp med jämna mellanrum i min hjärna. Vilken uppgift är borta? Låter lite som leken finn fem fel, bara att den förlorande får betala med höjt skattöre för kommunen :)

  Som på beställning dimper sedan ett kommunalekonomiskt info-epostmeddelande ner i min epost. En av rubrikerna i Kommunförbundets infobrev fångar genast min uppmärksamhet; "Statens åtgärder för att minska kommunernas uppgifter blev få" (ursäkta den egna fria översättningen från finska). Tydligen är det flere än jag som nu sysslar med samma lek!

  Ingen mindre än landets statsminister har avgett en översikt över hur de strukturpolitiska åtgärderna har bitit på den offentliga ekonomin under den regeringsperiod som nyss avslutats. När han själv skriver det så låter det säkert lika bra som hans berömda leende, men under kommunförbundets kritiska granskning finns det få soliga nyheter.

  När man igångsatte programmet så skulle den offentliga kommunala ekonomin spara in 2 miljarder euro i 2017 års värden. Häften, eller 1 miljard euros inbesparing i kommunernas utgifter, ska fixas genom att staten ska lätta på lagstiftningen och minska på kommunernas lagstadgade uppgifter. Den andra miljarden skulle kommunerna själva åstadkomma genom att effektivera sin verksamhet och genom att öka kommunalskatteuttaget. 

  Vad har då hänt? Kommunförbundets VD konstaterar att kommunernas skyldigheter har i verkligheten ökat under den senaste perioden och ingen minskning är i sikte. Den subjektiva rätten till dagvård finns kvar och ingen ändring i förmåner och stöd åt befolkningen. Inga lindringar i normer eller personaldimensionering. Nej, som jag sade i början, jag kan inte nämna någonting som jag kunnat konstatera att, nu kan vi sluta göra detta! Däremot har kommunerna minsann fått dra sitt strå till stacken. I 2014 års preliminära bokslut syns att kommunerna i landet har vidtagit åtgäder för att stävja ekonomin. Personalutgifterna i kommunerna har minskats med 400 miljoner och skatteutttaget har ökats och gett kommunerna 390 miljoner mera i skatteintäkter. Så miljarden 2017 är snart fixad från kommunernas sida.

  Staten å sin sida har minskat på kommunernas statsandelar, vilket fick många kommunala ekonomichefer att slita sitt hår av förtvivlan. De första statsandelsprognoserna visade normala intäkter, men på hösten fick man nya bantade prognoser till många kommuner som vände upp och ner på hela budgetarbetet. Att minska kommunernas statsandelar balanserar dock inte den offentliga ekonomin utan flyttar bara över finansieringen från staten till den kommunala kassakistan.

  Vet just du vilken kommunal uppgift som man inte längre ska sköta om kommunalt, skicka in åt mig så ska vi tillsammans försöka lista upp dem :)

• 25.03.2015 20:37

  Kommunal service

  Efter att ha jobbat inom det kommunala i 18 år så har man sett både ett som annat inom vårt serviceområde. Jag har sett både små och stora enheter och jag måste säga att i alla fall så har jag tyckt att det har varit bra enheter. Ja, med det menar jag enheter som jag själv kunde tänka mig att använda. Visst finns det säkert bättre och sämre dagar även inom dessa områden men i det stora hela så funkar det rätt bra eller utmärkt. Det är klart att har du 20 patienter med spysjuka eller liknande så kanske det inte är läge för ett spontanbesök för att fråga hur personalen trivs just då :)

  När vi idag ute i landets kommuner nu lever i reformernas tidevarv, eller förlåt mig, reformernas kraschade tidevarv är det väl numera, tror jag att många med mig funderar över vad som är fel? Ja, vi utgår väl från att vi gjort någonting fel om vi blir uppmanade att överlåta vår verksamhet till någon annan att besluta över den. Vad har kommunerna i landet då gjort fel?

  Vi har byggt upp en social- och hälsovård som våra invånare och beslutsfattare har ansett att vi ska ha och ha råd att ha. Den är lokalt anpassad till invånarnas behov och i många fall placerad i närheten av något kommunalt centra. Eftersom kommunerna har beslutanderätt över sin förvaltning och ekonomi så har varje kommun deloptimerat sin situation och byggt upp en service som gynnar dem. I olika tidevarv har även statsandelar och lagstiftning styrt utbyggnaden av service och kan bidra till att förklara varför det kan se olika ut på olika håll i landet. 

  Nu har vi då en tidsperiod när allting ska standardiseras i landet. Alla ska ha likadan service och det ska helst kosta lika lite överallt i landet. I det praktiska livet, brukar det ändå bli så att om vi har ett vidsträckt område där servicen ska ges nära invånaren tenderar enheterna att bli mindre och kostar mer än om vi har ett tätt befolkat område där vi kan fylla stora enheter. Men det betyder ju inte att servicen är sämre på den mindre enheten och personalen är inte mindre effektiv enbart för att det blir dyrare. Många gånger så har jag tyckt att det är tvärtom, om man söker efter vård som påminner om att bo hemma så blir kvaliteten många gånger bättre i en liten enhet. Det som vi många gånger får som bonus på den mindre enheten är ju ett socialt samband mellan klient och personal. Många gånger är det vänners och bekantas släktingar som finns inom väggarna och då vet personalen vart den dementa damen är på väg när hon vill hem och mjölka kon. Hon möter en annan förståelse eftersom man vet att hon haft ett koföus och man vet vart hon drömmer och glömmer sig bort. Det som är de stora enheternas dilemma är att vården blir opersonlig och ofta finns ett mycket större behov än utbud, med ibland omänskligt långa kötider som följd.

  Frågan som jag ställer mig är nu, hur ska vi få dessa olika enheter att kosta lika mycket? Kan det vara möjligt överhuvudtaget? Till den delen kanske vi måste inse att om vi ska ha personal 24/7 så blir det dyrare om vi har fem klienter om vi med samma personal kunde ha hand om dubbelt fler. Att få ner kostnaderna till en viss del är säkert möjligt inom alla kommuner, men då bör man lyssna på sakkunniga inom Finlands kommunförbund som tex härom dagen kunde konstatera att kommunerna behöver större flexibilitet och mindre statlig styrning om vi ska kunna sänka kostnadern inom den kommunala sektorn.

  Det som jag många gånger funderat över är hur vi ska få personalen själv motiverad att se över just den egna enhetens kostnader? Om man spara in någonting så försvinner ju dessa pengar in i den kommunala kassan för att kanske i värsta fall ätas upp av någon annan sektor. Jag vet att man framgångsrikt i Sverige testat på att ge olika resultatenheter större friheter om den egna ekonomin och även större egen beslutanderätt. Det skulle vara mycket intressant att testa att göra ett eget litet affärsverk inom äldreomsorgen. Om vi en gång ska börja upphandla social service så kunde det vara klokt att under trygga förhållande låta våra enheter prova på detta. Låt säga att vi inom kommunen själva bestämmer att nu är det så att under nästa treårsperiod så får dessa enheter denna summa per vårddygn, sedan har de fria händer att verkställa detta. Naturligtvis inom ramen för de normer som råder för vården. Under samma treårsperiod får enheten gå både på vinst och förlust, om det blir så så bokförs detta på enhetens engna vinst/förluskonto inom kommunens balansräkning. Efter treårsperioden får enheten själv besluta om användningen av deras samlade överskott eller ge förslag till hur underskott ska gottgöras. Då slipper vi farhågorna med att privata aktörer vinstmaximerar verksamheten på kort sikt, vi kan försiktigt låta enheten prova på att anpassa sin verksamhet själv. Kanske vi också kunde få nya ideér och tankar kring arbetet och en mer motiverad personal som slutresultat.

   

   

• 24.03.2015 21:57

  Tankar kring kärnkraftsutbyggnad och övrig samhällsbyggnad

  Jag har tagit del av insändare för och emot kärnkraften och även sett hur stora problem man haft med det konkreta byggprojektet i Olkiluoto. Det har fått mig att fundera lite över hur vi bygger upp infrastrukturen i vårt land och även om det är effektivt att använda den europeiska marknaden till att konkurrensutsätta stora och viktiga projekt.
  När vi tagit ett beslut om att bygga ut kärnkraften så är det ett politiskt ställningstagande om att den formen av energin behövs för våra industrier och även för vår levnadsstandard i landet. Jag kan direkt meddela att jag hör till den delen av befolkningen som är barnsligt förtjust i alla maskiner och sånt som gör livet lättare, så länge de fungerar alltså! Men det som händer i verkställandet av beslutet och när vi ser på hur stora problem som nu finns i byggandet av Olkiluoto så stämmer nog till eftertanke, var gick det snett?
   
  Kan det vara så att det inte är så smart att utlokalisera den statliga verksamheten och infrastrukturen till de privata och utländska bolagen? Ett så stort och viktigt projekt som ett kärnkraftsbygge anser jag att borde byggas helt av inhemska krafter och kunskap. Finns inte kunskapen så ska man anlita utifrån men i så liten grad som möjligt. Det är vi som ska bo nära kärnkraftverket och det är våra barn som ska ta hand om det i framtiden. Kan vi lita på att utländska bolag med ett eget vinstintresse bygger det så som vi verkligen vill ha det och som är anpassat till det finländska förhållanden som råder i vårt land. Ja, det borde våra beslutsfattare och ansvariga för bygget kunna garantera. Men verkligheten har ju visat åt oss att det gick snett redan i gjutningsskedet i Olkiluoto. Idag är bygget redan över fem år försenat och vi har det ännu inte färdigt. Låter det förtroendeingivande?
   
  Om jag gör ett försök att sätta mig i det byggande bolagets ställe. Man har gett en offert och vunnit en upphandling, man har varit förmånligast och uppfyllt kvalitetskriterierna. Då det kommer till verkställandet så börjar dock felen uppstå, vems är felen; byggaren eller byggherrens? Diskussioner och förhandlingar kommer in i bilden och för varje kostnadsökning så kommer man längre och längre ifrån den beräknade vinsten som man hade tänkt sig för projektet. Kanske man försöker ta in det på andra projekt, kanske man försöker göra andra saker billigare eller kanske man prutar lite över hela linjen för att uppnå ett godtagbart resultat. 
   
  Nu kommer då mitt tankehopp över till det övriga samhällsbyggandet vårt land. Är det så bra att ta in företag på byggnation av infrastruktur och samhällsfunktioner? Funderingarna går till de reformer som planeras i vårt land. Social- och hälsovården ska reformeras och sammanslås och upphandling av tjänster ska göras. Upphandlingsförfarande ska ske med jämna mellanrum och det betyder att kommunerna måste sätta sin organisation i sådant skick att vi kan konkurrera med den privata marknaden. 
  Är det så lyckat att konkurrensutsätta den kommunala basstrukturen? Jag kan tänka mig att här finns det läsare som tycker både det ena och det andra om den kommunala servicen, men blir den så bättre av att vi får utländska bolag som sköter den åt oss? Förr i världen fäste man stor vikt vid att vara självständig och i så stor grad som möjligt även självförsörjande. Idag pratar ingen mera om det, möjligen då vår försvarsminister. 
   
  Jag försöker tänka tanken vidare att vi faktiskt utlokaliserar åldringsvården som exempel till ett privat bolag. Det betyder troligen än en gång att det bolag som kan sälja dessa tjänster till det förmånligaste priset och garantera en viss miniminivå på kvaliteten får avtalet. Men vad händer med kommunernas fastigheter och personal? Bolaget behöver utrymmen och kan säkert hyra både personal och utrymmen av kommunen, men hur ska vinsterna uppstå? Effektivitetsvinster brukar vara ett fint ord, men betyder inte det i verkligheten att mindre händer ska göra mera? Vad händer när ”Olkiluotoeffekten” kommer in i bilden? Det vill säga när våra gamla blir för dyra jämfört med den offert som inlämnats på servicen. Företagaren ser sina vinster gå upp i rök när enhetskostnaderna stiger och då måste man jämna ut det på någonting annat. I värsta fall kanske bolaget går i konkurs... hur gör vi då?
   
  Lika lite som jag vill ha utländska företag som bygger ut kärnkraften i vårt land eller bygger upp vår försvarsmakt så lika lite vill jag ha bolag utifrån som sköter om min mamma.
  Till den delen så skulle jag efterlysa lite gammeldags tänkande även idag. Är det sunt att tillämpa en konkurrensutsättning av samhällsfunktioner?  Kanske vi nog borde vara självförsörjande på det och ta tillvara den inhemska kunskap som finns i landet i första hand. Likadant är det med den kommunala infrastrukturen i landet; lite mera självförsörjning tack och lite mindre centralstyrning uppifrån!