Riksdagsvalet närmar sig och analyserna tätnar
05.04.2015 13:16
Det har varit några livliga påskdagar med mycket varierande innehåll. Då pratar jag innehåll med allt från kampanjarbete på skärtorsdagen till transportarbete när barnen ska hämtas från flyg och båt för att fira påsken i hemtrakterna, mera traditionellt matkaos och framförallt umgänge med både släkt och vänner. Idag har dagen varit lite lugnare och jag har gett mig tid att surfa runt på de olika nyhetssidorna för att läsa lite om vad som är på gång utanför min egen ytterdörr.
Jag märker ganska snabbt att det är fler än jag som är intresserade av att fundera och analysera både partier och kandidater inför det riksdagsval som närmar sig. Men jag fastnar i en krönika om paritet med en egen opposition, skriven av Kenneth Myntti på Vasabladet och som jag sett skymta förbi i facebook nyhetsflödet hos många av vännerna. Inte så överraskande så har texten samlat många kommentarer både av partivänner som ovänner :)
Själv tycker jag att krönikan är en del av verkligheten, men känner att den saknar en liten pusselbit som jag själv har funderat många gånger på under den riksdagsperiod som vi har bakom oss. Som minoritetsparti har sfp alltid ståtat med devisen att partiet har högt i tak och att alla blommor ska blomma för att samla möjligast många röster till det finlandssvenska partiet. Därför har jag under denna riksdagsperiod många gånger förundrat mig över hur slaviskt och hängivet partiet följt det regeringsprogram som man förhandlade sig till inför bildandet av regering. Då tänker jag på hur man propagerat för än den ena reformen efter den andra, när fotfolket frågar varför så kommer man förr eller senare till förklaringen: partiet behövs i regeringen och att allting skulle bli mycket värre om partiet inte är med i regeringen. Nu ska jag kanske flika in att jag också hör till dem som anser att sfp behöver sitta runt borden där viktiga samhällsbeslut fattas, så att inte det blir oklart för någon. Men då det gäller regeringsprogrammet så har få partier varit så utan opposition som sfp.
Det här är nu en högst personlig reflektion som jag gjort under det reformarbete som pågått nu i snart tio års tid, sett ur ett kommunalt perspektiv. De övriga partierna har många gånger garderat sig med enskilda ledamöter som uttalat sig kritiskt eller mycket kritiskt mot än den överenskommelsen och än den andra. Samtidigt som sfp stått mycket enat bakom allt som kan definieras som någonting som hör till regeringsprogrammet. Lojaliteten har varit ett honnörsord för partiet, men har också lett till många besvikna och trötta gräsrötter.
Jag tror att man borde ha låtit enskilda ledamöter ha mer kritiska röster under resans gång, lite mera opposition inte bara i valrörelsen utan även i riksdagsarbetet. Risken är att man kanske har tappat lite understöd när man slaviskt har framfört ett budskap till fältet utan att ta till sig fältets budskap till riksdagen. Jag anser att ett samspel mellan gräsrötter och beslutsfattare är en av grundstenarna i vårt demokratiska samhälle. Att strunta i nåndera brukar inte sluta väl. Här har partiledaren en utmaning, en utmaning som jag tycker mig se att han i ett tidigt skede uppmärksammade och började bearbeta. Partiets kandidatnominering tycker jag också visar på det, åsikter finns och jag tror att i Vasaregionen kommer nya krafter att stimulera både beslutsfattandet och debatten i landet.
Lite som i matematikens deduktion kan jag konstatera att härav följer att jag tror att partiets chanser i stundande riksadagsval är bättre än vad vissa prognoser utlovar.