Efter påsken kommer valen....
07.04.2015 10:43
Idag har jag en liten "efterpåsken" feelis. Det beror till största delen av att de två "vuxna" flickorna blev skjutsade, en till flygfältet och en till färjterminalen, och här hemma lämnade jag. Vädret i påsk här i Österbotten har kanske inte varit det bästa, men helgen har ändå varit helt underbar. Visserligen har jag ätit på tok för mycket godis och mat, men det är en ynnest att få samla sina nära och kära till en helgmåltid utan stress och måsten. Att få laga mat åt sina gäster i lugn och ro, få duka till bords och att som kock få se att maten smakar åt både stor som lite ger nog en tillfredsställelse och glädje i sig. Att sedan också få ta sig tid och njuta av varandras sällskap, att skoja och skratta tillsammans gör inte helgen sämre precis. Att det sedan blir lite råddigt och högljutt med hundar och ungar om vartannat, nån som blir snuvig och någon som får allergiattacker (blåmögelost passar visst inte åt alla fast den bara är i såsen) gör detsamma, känslan av att få vara tillsammans sitter kvar i mitt sinne som en strålande sol ändå :)
Normalt brukar jag inte ha tid att reflekteras så mycket över sådana detaljer. Jag kan med lätt samvete erkänna att jag hör till den skaran av mänskor som anser att man ska ha fullt upp. Är det en imaginär bild eller en önskan av att vara behövd? Ja, det kanske behövs en analys av en person med annan utbildning än den jag har för att ge svaret! Men när jag vandrade i skogen idag så slog det mig att jag nog har ett antal år på min nacke eftersom jag märker i hela mitt väsen att jag hänger upp mig på att arbete ger ett värde i sig. Jag hör till den generationen som växt upp med en pappa som arbetade hela sin yrkeskarriär inom Wärtsilä, som fick sjukpension i förtid och som dog innan han hann uppnå den egentliga pensionsåldern. Min mamma å sin sida jobbade ibland på två olika ställen samtidigt för att hålla sin barnaskara med mat och kläder och det där lilla extra ibland, som gladde oss alla.
Själv började jag redan i lågstadiet att plocka både liljenkonvaljer och bär, skörden transporterades med hjälp av cyklar den ca 3 kilometer långa sträckan in till torget i Vasa och såldes där till dagens pris. Förtjänsten placerades ofta i den närliggande byabytiken i Vapenbrödrabyn och smakade olidligt gott att förtära i gott sällskap. Varor som lämnade över kunde ges bort eller säljas billigt i hemmen. När hästintresset växt till sig ordentligt så började jag sitta barnvakt, kvällar eller helger och även på sommarlov. Då gick förtjänsten så gott som oavkortat till ridlektioner på Hubertus ridskola. Jag minns ännu tydligt hur glad jag var den sommaren som jag kunde vara fodervärd åt hästen Kolumna en hel månad, tack vare barnskötning två månader :) Nu hör jag också till den generationen som tycker att det här gjorde mig bara gott. Lite likadant som att jag lyser upp varje gång det är någon yngre person utanför min dörr som försöker sälja jultidningar eller nåt som de har tillverkat själva. Lika lycklig är jag över att ha en hobby och intresse som lär mig någonting nytt varje dag. Rent ekonomiskt är det en katastrof men jag ångrar inte en endaste ridlektion för det.
Därför känner jag mig kanske lite malplacerad här hemma just nu. Visst har jag att göra varje dag, hästar kräver sin omskötsel och när solen tittar fram så är livet riktigt underbart. Men det är något som saknas mig. Tankarna irrar lite planlöst omkring och jag funderar lite för mig själv om jag månne gjort fel som inte tvingat mina egna barn att fixa saker själva. Men lika lite som jag kunde bli uppfostrad som krigsbarn i Sverige, lika lite kan mina barn sätta sig på cykeln och cykla in till torget i Vasa. Vi är alla barn av vår egen tid och uppvuxna med den.
Förstå mig rätt nu, det är jätteskönt att få ta dagen som den kommer och kunna njuta av tillvaron utan att känna pressen av att prestera och att ha ogjorda saker som man kan ta med sig hem och fundera hela kvällarna på. Jag har ju haft förmånen att ha ett arbete som bundit upp mig på gott och ont 24/7. I och med tekniken så har det dessutom varit möjligt att ta dator och arbete med sig hem, att jobba på distans och med telfonen bredvid sig hela tiden och det tenderar nog att trigga upp stressnivån rätt bra. En balansgång mellan yrke och privatliv som jag tror att många med mig idag balanserar mellan och som ibland kräver sin tribut.
Men jag känner också ett otroligt sug och en saknad av att vara en del av kugghjulet som driver saker framåt hela tiden. Att känna djupt inom sig, att just såhär blir det nog en bra lösning för oss alla och att kunna jobba för att det förverkligas också. Jag försöker att motivera mig själv med att min kropp och själ har gjort sig förtjänt av detta och att jag kanske nog också kan lära mig någonting av detta. Ja, att ta vara på just denna dag idag och se till att även den får en mening och innehåll.
Sedan slår nostalgin till igen och jag funderar hur konstigt det kan bli när man satsat all tid och energi på sitt jobb. Nu när barnen är utflugna så sitter man här med tid och energi men inget arbete att hugga tänderna i. Så nu håller jag tummarna och spänner mig inför det stundande valet i Korsnäs. Får jag jobbet eller får någon av medtävlarna chansen. Jag tror att vi alla är lika nervösa idag och imorgon, men sedan tar ju spänningen slut och ett resultat kommer vi att få. Fram tills dess så kommer jag att faktiskt njuta av spänningen och det är inte en så tokig känsla det heller att ha lite fjärilar i magen en vacker vårdag!
